Jobbigt att vara liten?
Min lille kille hade ett smärre sammanbrott här hemma ikväll.
Jag gick in i hans rum och skulle natta honom, fullkomligt ovetandes om att han ville vara I FRED och somna... (typ aldrig hänt innan)
Han reste sig argt och marcherade in i min säng.
Ja, utan att fatta vad som var på G gick jag efter honom. Lät honom krypa ner och började sedan vika tvätt. Varpå han blev ÄNNU ARGARE... ???
Fattar ingenting...
Gå härifrån, JAG VILL VARA I FREEEEEEED utbrister han.
Men det kunde ju inte jag bara acceptera utan säger
nej du, det här är MIN säng, och här bestämmer JAG
(uppenbarligen lika tjurskallig som sonen, undrar just var han har fått sitt humör ifrån...)
Då bryter lillemannen ihop.
Du bestämmer och Pappa bestämmer, men jag får inte berstämma över NÅT:-(
Ja, medlare som jag försöker vara, så säger jag att: men du bestämmer ju över Tiger, honom valde ju du ut av kattungarna. Och så bestämmer du ju i ditt rum (ibland...)
Men han var inte riktigt nöjd ändå. Gick tillbax till sitt rum för att vara i fred.
Gissa vad? ... Jo, rätt, jag gick efter (dum...??? JA)
Argt säger han att du får flytta härifrån, jaha, ok säger jag ledset, jag kan flytta. Ska jag vara borta när du vaknar imorgon???
Det tog skruv. Han bryter ihop igen... Nu rädd att han fått sin mamma att flytta.
SUCK, tror inte jag har någon vidare framtid som barnpsykolog just nu...
Nu är vi dock vänner igen. Ingen är arg, ingen ska flytta, han sover i sin säng och jag ska snart lägga mig i min...
Imorgon blir det en resa till IKEA med en eller kanske till och med TVÅ av mina kära systrar
